Anebybon Christian Hörlenius berättade om hur den trevliga cykelturen med vänner på ett ögonblick förändrades till en mardröm

Text & foto: Tobias Marbenius

Christian Hörlenius har i sitt arbete inom räddningstjänsten i Aneby och Tranås fått uppleva många olyckor. Med sitt professionella lugn har han på ett effektivt sätt hjälpt personer som hamnat i traumatiska situationer. På en cykeltur hösten 2018 drabbades Christian själv av en svår olycka…

Christian Hörlenius berättade en del av sin livshistoria.

Christian ”Hölle” Hörlenius har alltid varit sportintresserad och ägnat sig mycket åt sportsliga aktiviteter. Men när Christian 2018 skulle 40-år fylla hade ändå omfånget på magen växt något och för att få bukt på det införskaffades en mountainbike. Flera av Christians vänner hade sedan tidigare cyklar och en dag hängde han på det mer erfarna sällskapet ut på en runda.

I tisdags var Christian inbjuden till vägkyrkan i Bredestad för att berätta om olyckan som inträffade för fyra år sedan och hur tiden för honom har varit efter det. En berättelse som antagligen inte lämnade någon av den samlade skaran oberörd.

Christian, som vanligtvis inte brukar prata om sig själv inför större folksamlingar, hoppades skämtsamt på att åhörarna hade fått plats i sakristian. Utöver sittplatserna vid två långbord fick ett par extra bänkar sättas upp för att alla skulle få plats.

Christian berörde många med sin livshistoria.

Ungefär i mitten av det sällskap Christian var ute med färdades han på sin nyinköpta MTB när de på vägar och stigar i Bälaryds skogar for fram. För att få lite extra fart i trampandet hade han skaffat utrustning så att fötterna satt fast i pedalerna och på så sätt kunna få extra tryck även när foten var på väg uppåt, förklarade Christian. När cyklisterna var på väg ner för en backe, låg hastigheten uppskattningsvis runt 40km/h. I en kurva kände han att foten behövdes sättas ner, vilket då försvårades av att fötterna satt fast. I nästa stund for han in i en stubbe och både han och cykeln slungades iväg.

Med den stora erfarenhet han har i bagaget kände han direkt när han landade att det var bäst att ligga still. Ryggvärk och känselbortfall i benen gjorde att han förstod att skadorna kunde få allvarliga konsekvenser. De som färdades bakom stannade till och de som färdades framför vände om när de förstod att något inträffat. En i sällskapet larmade SOS Alarm och berättade vad som inträffat och att Christian var lugn, vaken och talbar, vilket fick SOS att skicka ut en ambulans med en så kallad ”prio 2”, vilket betyder lite längre väntan till skillnad mot ”prio 1” när närmast tillgängliga ambulans larmas och kör skyndsamt till platsen med blåljus och siren. Då tiden för ambulansen dröjde och sällskapet som bland annat innehöll fler brandmän förstod allvaret, larmades även räddningstjänsten ut som exempelvis kunde bistå med syrgas, förklarade Christian.

– När ambulansen anlände gavs smärtlindrande, och när det gavs försvann känseln helt från midjan och ner. Innan avfärd till sjukhus fixerades kroppen och på vägen in till Höglandssjukhuset i Eksjö meddelades att ett ”traumalarm” var på väg in, berättar Christian.

På Höglanssjukhuset röntgas kroppen och läkaren kom med meddelandet,
– Du har frakturer på ryggraden och måste förflyttas med ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping.

I Linköping röntgades Christian på nytt och operaration inplanerades.

Christian berättar vidare att han blundade en stund och när han tittade upp stod hans arbetskollegor från räddningstjänsten i Tranås ovanför med verktyg i hand, redo att börja operera.

– Som väl var så var det bara en hallucination, till följd av de stora doser av smärtlindrande jag fått, skrattar Christian.

Christian i arbetet som brandman på en olycka som inträffade bara ett par dagar innan han själv drabbades.

Senare samma dag blev han opererad och ryggraden stabiliserades med 12 skruvar.
– Kommer jag kunna gå igen? Frågade Christian, men läkaren vågade inte ge något svar på det.

Efter ett par dagar försämrades Christians tillstånd, han sövdes ner igen och en ny operation fick göras. När det inte blev bättre efter den, blev Christian riktigt orolig och såg ett liv i rullstol framför sig.

I samband med ryggmärgsskadan upphörde bland annat funktionen att av egen kraft kunna kissa. Med hjälp av kateter fick han till en början tappa sig själv. Men han tränade hårt för att det skulle komma igång av sig självt igen. – Minns en gång när jag var jättenära att kissa, så kom en sjuksköterska in och på östgötska frågade ”hur går det?” Då var det kört och kampen om att kunna kissa fortsatte. Min mamma kom med tipset att jag kunde sätta på vattnet i handfatet och lyssna till ljudet av vattenstrålen – till sist kom det igång.

– Efter fyra veckor i Linköping var hemlängtan stor och det kändes skönt att komma närmare hemmet då jag hamnade på rehabiliteringen på Ryhov i Jönköping.

Träningen fortsatte och från att ha suttit i rullstol kunde Christian efter en vecka på Ryhov förflytta sig en bit med hjälp av kryckor. – Högerbenet var bättre och gick att stötta på, vänsterbenet var det sämre med. Efter ytterligare två veckor av hårdträning på rehabiliteringen fick Christian lämna sjukhuset och återigen komma hem till Aneby.

Christians fru Jessica är sjuksköterska och har stöttat Christian under resans gång.
– När olyckan inträffade så var sönerna 7 och 11 år, så det var ju fullt upp med dem – men ändå har hon lyckats vara mycket hos mig, berättar han.

Efter sju veckor på sjukhus var det dags att fortsätta med träning från hemmaplan.
– Under tio veckor åkte jag tre dagar i veckan till rehab i Nässjö och tränade, och när jag var i Aneby tränade jag hårt på löpbandet hos räddningstjänsten.

– Efter en tid hemma kom ett bakslag när jag föll ihop och i fallet oturligt nog tog med mig toalettdörren. Jessica ringde efter ambulansen, men under tiden som de var på väg kvicknade jag till och ringde själv och sa att ambulansen kunde återvända. Dagen efter hade jag 40 graders feber och fick föras akut till sjukhus.
– Min teori var att jag tränat för hårt, förklarar han.

– Efter veckorna av träning på rehab i Nässjö övergick jag till kommunens och vårdcentralens regi, så då började jag med bassängträning.

– Ständigt återkom tanken på om jag någon dag ska kunna återvända till arbetet som brandman.

– Efter 180 dagar blev man utförsäkrad hos Försäkringskassan, så det var ju lite osmidigt och medförde mycket drabbel som man helst velat slippa, berättar Christian.

– Jag fick möjlighet att börja arbeta på rehab i Nässjö och hjälpa och sporra andra som råkat ut för skador och där jobbar jag kvar en dag i veckan.

En läkare i Linköping berättade för Christian att han måste ge kroppen två år för att se vilka begränsningar skador kommer att ge.

Två år efter olyckan klarade Christian brandkårstesterna och återgick till sin anställning på Räddningstjänsten i Tranås.
– Jag fick i uppdrag att åka och köpa silvertejp, tyckte väl att det kändes lite konstigt varför vi skulle köpa det, men jag åkte iväg ut på stan och fixade det. När jag kom tillbaka till stationen stod kollegorna på taket med en banderoll där det stod ”Välkommen tillbaka”. Efter det blev det smörgåstårta. Vissa saker är fortfarande lite svåra att prata om, berättade en märkbart rörd Christian Hörlenius.

Den skara som samlats i Bredestad för att ta del av den dramatiska men positiva livsberättelsen fick möjlighet att ställa frågor.
– Cyklar du fortfarande? frågar en i skaran.
– Det gör jag, med oftast med ryggskydd. När olyckan inträffade hade jag hjälm, men tyvärr inget ryggskydd, det hade säkert förhindrat skadorna. Jag tycker fortfarande att det är otäckt att cykla nedför backar.

Fortfarande har Christian nedsättningar i vänster ben, sämre känsel i höger ben samt så blir han påmind om olyckan när värken i ryggen då och då kommer smygande.

– Under resans tid har små grejer sporrat mig, träningen har gjort att jag klarat mer och mer, men såklart har ovissheten varit tuff. Jag har en idrottsbakgrund och är en vinnarskalle och haft ett bra socialt skyddsnät, vilket har hjälpt mig att komma dit jag är idag.

Christian berättar att under sjukhusvistelsen har personalen varit otroligt bra, några av dem är uppväxta i Aneby. Även personalenen och medpatienterna under rehabtiden har betytt mycket, jag är så tacksam, avrundar Christian innan det i kvällssolen är dags att inta en kopp kaffe med hembakat bröd.

Ulf Lundberg tackar Christian efteråt med en blombukett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...