Text & foto: Kjell Olof Bohlin
9.700 tranor välkomnade oss genom närkontakt och trumpetljud när ornitolog och fotograf Lennart Ahlsén tillsammans med undertecknad anlände till Hornborgasjön under tisdagen i påskveckan.
Ljusets smekning förenade sig med den upprymdhet vi kände inför möjligheten att på allvar möta vårens påtagliga härlighet.
En stor skylt visade att dagsnoteringen var 9.700 tranor. En mindre skylt vid ”Trandansens” informationscentra berättade att det som mest varit nästan 20.000 tranor under en dag. För oss räckte det med nästan 8.000 tranor och bland dem ett större antal sångsvanar och grågäss.
När vi lämnat bilen vid Bjurums gamla skola, möttes vi av ett nästan öronbedövande urtidsljud från hundratals tranor. Kanske förberedde de sig för den långa färden norrut till den inre vildmarken längst upp i landet. Vi kunde på håll se två stora moln av flyttande tranor, som skruvade sig upp i rymden. Det normala är att dessa älskade flyttfåglar brukar stanna vid Hornborgasjön tre-fyra veckor.
Region Västra Götaland utfodrar tranorna med ett ton korn varje dag under vistelsen.
Framme vid informationscentralen träffar vi på två guider, som på härlig västgötadialekt berättar om andra fågelbesök av intresse. På morgonen hade en svart svan glatt besökarna med sin närvaro och under vårt samtal seglar en röd glada över våra huvuden.
Vi fick också veta av en större affisch vilka fåglar som hittills varit synliga vid kultursjön. Bland dessa fanns bläsgås, gråtrut, knipa, knölsvan, sädesärla, vitkindad gås, strandskata och sävsparv.
Innan vi går vidare kommer en herre fram till oss och frågar om vi sett snötranan? ”Det har jag gjort många gånger under mina år i Sydafrika. Min far var läkarmissionären Lars Vitus med rötter i Jönköping. Själv heter jag Leif Vitus och är alltså hans son.”, berättar Leif. När undertecknad säger att jag hört fadern predika, blir glädjen hos sonen mycket påtaglig. Han får mitt visitkort och lovar fortsatt kontakt.
På väg mot Naturum vid andra ändan av Hornborgasjön, stannar vi för att äta lunch vid Löfwings konstgård i Sätuna. Smaken av den enrisrökta rödingen stannar länge i munnen. På konstgården finns en utställning av Göran Löfwings tavlor med motiv från Hornborgabygden.
Vid Naturums vassbeklädda byggnad är målet att upptäcka några nyanlända sjöfåglar. I två olika gömslen upplever vi mötet med krickan, Sveriges minsta and. Ett par tycks leta efter bomaterial inför nya generationens ankomst. När vi förtjusta lyssnar till storspovens flöjttoner, har huvudmålet för besöket uppenbarat sig. Gråhakedoppingen är både sällsynt och ovanligt vacker. Vi tar flera bilder och går nöjda vidare mot parkeringen. Då blir vi uppfångade av två olika entusiaster.
En dam är från Karlstad och ropar på klingande värmländska: ”Har ni någon aning om var man kan se gråhakedoppingen.” När vi visar våra bilder i kameraformat och anvisar lämplig plats för upptäckten, hörs en röst med ursprung i en avlägsen del av världen. Från Mauritius utanför Östafrikas kust kommer den exotiska dialekten. Marie-Brigitta är också på jakt efter en gråhakedopping. Hon har bott i Sverige många år, men ännu inte lyckats se just den exotiska sjöfågeln. Vi får hennes e-postadress och lovar att skicka några bilder vid hemkomsten.
När vi sitter i bilen för hemfärd till norra Småland, säger vi leende till varandra:
”Det här blev en hellyckad dag, som vi länge kommer att minnas.”