Text & foto: Tobias Marbenius.
Under lördagen var det fullt hålligång i Anebys anrika konserthus. På scen fanns inga mindre än Anebys upplaga av Pop- & rockkören.
Två utsålda och bejublade konserter och en genrepskonsert hölls under lördagen.
Anna Palmér, Pop- & rockkörens körledare, hade innan konserten utlovat en härlig konsert med 50- & 60-tals musik, härliga moves och rockabilly-outfits, och med facit i hand kan jag absolut instämma i det utlovade samt lägga till en fantastiskt kör i toppform.
När AnebyNytt gjorde entré i konserthuset knappt en timma in under dagens sista show passade kören på att vila rösterna. Några av körens medlemmar visade under en modevisning upp sina läckra rockabillkläder. Konferencier var Sofie Ekström som på ett informativt sätt berättade om kreationerna.
När modevisningen var slut drog kören igång med The Supremes låt från 1966, “You Can’t Hurry Love”. Publiken var inte sena på att hänga på med handklapp och taktstampande fötter.
Körledare Anna Palmér greppade tag i mickstativet. På ett kaxigt och professionellt sätt bjöd hon på den amerikanska sångerskan Janis Joplins “Peace of my Heart” – ja, egentligen var det ju från början en cover av soulsångerskan Erma Franklin, men när Janis med sitt rebelliska uttryck och med sin råa röst tog ton förvandlades låten till ren dynamit och verkligen slog knockout, förklarade Ekström.
Annas version lyfte taket på konserthuset och möttes av rejäla applåder.
Temat för kvällen var “Jukebox”, och på jukeboxens tid fanns det sannerligen en knapp med Lill-Babs “Leva livet”. Kvällens andra konferencier, Elin Källberg, presenterade låten. Kören framförde den med charm och finess.
Mats Asplund, för kvällen iförd mörka solglasögon, greppade micken och bjöd tillsammans med kören på en av terminens stora favoriter bland medlemmarna. Disturbeds version av Simon & Garfunkels “Sound of Silens”. Asplunds röst i det lägre registret visade sig vara en fullträff, slöt man ögonen kunde man ana att Leonard Cohen äntrat scenen.
När konserten närmade sig slutet ökade tempot och Chuck Berrys “Johnny B Goode” stod på tur. Kören sparade inte på krutet utan öste järnet – körmedlemmarna blommade verkligen ut.
Som om inte det var nog, så drog kören, efter att ljus- och ljudteknikerna avtackats, igång med “Proud Mary”, och taket på konserthuset lyftes ännu en gång samtidigt som publiken levererade stående ovationer.
Annons