Text & foto: Ingvar Johansson.

Sommaren håller på att gå över till höst och på söndagskvällen hölls den sista samlingen på Dagstorps lägergård för den här sommaren. Från och med september, och under kommande vinter, kommer alla samlingar att vara i Sunhults Allianskyrka.

Bettan och Johan Fält svarade för programmet den här kvällen. Först hälsade Margareta Sunbring välkommen och läste från Psalm 36 i Psaltaren.

Johan sjöng sedan ett par sånger till sitt eget gitarrackompanjemang innan Bettan tog över och berättade om en kvinna som kallades Predikare-Lena. Hon hette Helena Sophia Ekblom (1784–1859) och föddes i Sankt Anna socken i Östergötland. Hon började predika efter en svår personlig kris. Hon förlorade sina föräldrar och sin syster under en kort tids mellanrum. Då var hon runt 15 år gammal.
Hon blev också sjuk och förlamad, men plötsligt blev hon frisk och började då att predika. Vid sina predikningar samlade hon stora folkmassor.

“Vita Jungfrun” blev smeknamnet hon fick eftersom hon konsekvent klädde sig i en vit klänning när hon talade till folket.

Under denna tid gällde Konventikelplakatet i Sverige, en lag som förbjöd religiösa sammankomster utanför statskyrkans kontroll och utan en prästs närvaro. Eftersom Predikare-Lena var en ogift kvinna som predikade självständigt, sågs hon som en rebell av både kyrkan och myndigheterna. Hennes ovilja att lyda ledde till att hon upprepade gånger fängslades. Hon placerades i omgångar på Linköpings slottshäkte. Hon tvingas även utstå undersökningar på hospital eftersom myndigheterna ville utreda om hon led av psykisk sjukdom – något som under perioden ofta kallades för “predikosjukan”.

Under två år fick hon sitta fastlåst i ett rum vid en vägg på Vadstena hospital och kunde inte röra sig. Sammantaget tillbringade hon 20 år på Vadstena hospital.

Predikare-Lena levde sina sista år i Svinhults socken i Östergötland. Där fick hon köpa ett liten torpstuga som hon bodde i under 13 år innan hon kom till fattigstugan. Vid en promenad, vintern 1859, stupar hon i en snödriva – och så är hennes liv tillända.

Hon ses i dag som en viktig tidig representant för de folkliga väckelserörelser som kom att förändra det svenska religiösa landskapet under 1800-talet.

Bettan underströk att det är viktigt att komma ihåg att vi inte alltid har haft den frihet som vi har idag. Många människor före oss har fått kämpa hårt för att vi ska få ha de rättigheter som vi har idag.
Nu är det snart val, viktigt att vi går och röstar och tar tillvara tillfället att rösta på det vi tror på.

Johan sjöng ytterligare några sånger och fick även med sig publiken i allsång.

Sammankomsten avslutades med Fader vår och Välsignelsen.

Som sig bör så blev det också en eftersittning då man fick inmundiga sitt medtagna fika. Det blev en stunds god gemenskap då man fick tillfälle att samtala med sin bordsgranne om det som kändes aktuellt.

När hösten, denna sena augustikväll krupit allt närmare, och mörkret börjat lägga sig över Dagstorps lägergård, var det dags att vända åter hemmet.

Annons