Text & foto: Kjell Olof Bohlin.
Enligt programbladet skulle det bli ”Gung med Lindbergarna” onsdagen den 26 augusti på Stalpets café. Trots att förgrundsfigurerna Nenne och Emilia Lindberg saknades, blev det ändå en gungande kväll med rekordmånga besökare.
Troligen blev “Gung med Lindbergarna” det mest välbesökta programmet under sommaren på Stalpets café.
Stefan Lindberg är en i Lindbergssläkten med god sång- och musikförmåga. Han hade under kvällen rollen som solist och presentatör. ”Nenne skulle varit här som ledare för gruppen, men han fick en stroke i somras med förlorad talförmåga som följd. När han bad mig om hjälp svarade jag ja.”
I gruppen fanns flera instrument: Flera gitarrer, basgitarr, trummor och keyboard.
Välbekanta ”Guldgrävarsången” fick inleda programmet. Den är skriven av Fredrik Blom och förknippad med Lapp-Lisa. Många ville sjunga med i kören ”Ty jag blev frälst..”
Många av kvällens sånger hade anknytning till gruppens portalfigur Målle Lindberg. Hans bänk invigdes i Nässjö hembygdspark den 12 augusti. Då fanns både Emilia och Nenne på plats.
”Jag är nu på väg till himlen” var en Mållesång som framfördes i countrystil. ”Green,green grass of Home” är förknippad med både Elvis och Tom Jones. Här fick de olika instrumenten blomma ut ordentligt.
En av kvällens höjdpunkter blev ”Ljus och värme” skriven av norske Åge Samuelsson 1986.”Solen som gick ned i kväll, den skall lysa för dig kära.” Denna ljumma sensommarkväll var det flera par som tittade kärlekfullt på varandra.
Hasse Anderssons ”Änglahunden” (från 1982) fick vara med i programmet liksom Teofil Engströms läsarsång ”Lugna hamn.” Blandningen mellan dansbandslåtar och läsarsånger var genomgående under hela programmet.
Till exempel fick de många lyssnarna höra ”Leende guldbruna ögon” och Sven-Ingvarslåten ”Jag ringer på fredag”. Den kraftiga applåden visade på stor uppskattning.
Alf Robertssons ”I en gyllne kaross” öppnade porten till livets land. ”Himlens portar skall öppnas för mig.” Även Elvis-låten ”Blue Suede Shoes” fick plats i det omväxlande programmet.
En mästerlig instrumental tolkning av Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” tillhör de inslag man minns från en fullmatad afton.
När publiken fick sjunga med i ”Ovan där” överröstade sången vattenfallets brus.
Caféägaren Maria Janehed tackade musiker, sångare och lyssnare och i tacktalet smög det sig in en önskesång. ”Jag vill sjunga ”När de frälsta tåga in” (When the saints go marching in) och det skall vara på svenska.”
Annons