Text & foto: Kjell Olof Bohlin.
Under de två sista solskensfyllda augustidagarna spelades teater framför Haurida hembygdsgård. Femtontalet amatörskådespelare med anknytning till bygden, framförde en teaterföreställning om beredskapstiden i landet och Haurida.
Namnet ”Vår beredskap är god i Haurida” förde tanken till det lokala perspektivet, men den första akten hade betoningen på det oroliga världsläget.
Kulturpersonen Ulf Lundberg hade för andra gången skrivit ett manus till Haurida teatersällskap.
Innan det dubbla uppförandet hade han övat åtskilliga gånger med skådespelarna. När det var dags för spelet visade det sig att de många övningarna hade skapat en samkörd ensemble.
Innan start hördes inspelade toner med anknytning till beredskapstiden i Sverige.
Sammanlagt sågs spelet av fler än 300 personer, många kom från platser utanför Aneby kommun.
Arrangörer var förutom det lokala sällskapet, Svenska Kyrkan i Aneby och Studieförbundet Vuxenskolan.
Kyrkklockorna i Haurida kyrka ringde exakt klockan sexton och i radion hördes hemska nyheter om Tysklands intåg i Polen. Man kunde även höra Per-Albins lugnande ord ”Vår beredskap är god”. Under föreställningen avslöjades att detta påstående saknade grund.
Runt det stora bordet samtalades med oro om vad som skedde strax utanför landet. Ockupationen av Finland, Danmark och Norge skapade dålig stämning kring bordet.
En av familjens söner begav sig som frivillig soldat till Finland. ”Vårt försvar börjar i Finland” hördes när han reste till fronten. Familjen bestämde sig för att ta emot den finländske grabben Pentti, som vid ankomsten inte kunde ett ord svenska.
Sängplats och kläder tillverkades i hemmet och snart kunde Pentti lära sig språket och göra nytta på gården. När Axel kom hem från kriget i Finland, kunde han berätta om krigets grymhet.
Brevbäraren kom regelbundet med tidning och ibland med brev. Både fadern och äldste sonen nåddes av en inkallelseorder och började genast packa för avfärd.
Den stora åhörarskaran sjöng tillsammans ”Min soldat” vid avskedet. ”Hans skor är för stora och hans mössa för trång. Hans byxor för smala och hans rock är för lång / men det gör detsamma för han är min soldat, någonstans i Sverige”.
När unglottorna trädde in på scenen tillfördes ny energi genom Ulf och Jonas, som uppträdde i tidsenliga kläder. Kläderna hade sytts av prästen Karin Sanell, som även sytt andra plagg till spelet.
En hemvärnsövning vid kyrkan höll på att sluta illa. Det hördes en rejäl smäll och ett föremål kom flygande genom luften och lämnade ett stort hål bakom spelplatsen.
I biljettpriset ingick servering av både kaffe med bröd och ärtsoppa med fläsk. Det uppstod en lång kö med tillfälle till många samtal.
En militärjeep körde in på gården med hemvärnschefen, som bad om ursäkt för missödet och försåg sig med bordets gåvor.
Till dragspel framfördes en variant på ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran”.
När far och son kom hem efter lång beredskapstid i Skåne, blev det fest på gården. ”Vi såg kriget i Köpenhamn och hörde när de sänkte ett fartyg”.
De två kunde också berätta om ett julbord i Malmö, som belöning för insatsen. En dikt av Pälle Näver förgyllde festen. Här sjöngs en visa till cittra och föreställningens vitsigaste replik kunde höras: ”Var så god och cittra”.
När en farbror från Göteborg kom på besök tillsammans med en väninna, blev komiken fulländad. Att förklara för en stadsdam hur ett toalettbesök på landet går till, väckte stor munterhet.
När radion meddelade att ”Tyskland kapitulerat på alla fronter” bakades en Fredstårta, som intogs under jubel.
Allra sist förenades besökarna i ”Hauridasången” vars sista vers lyder:
Den minsta och den kargaste av socknar den är
Haurida är bygden som vi håller kär.
Haurida vi hyllar med vår sång här ida
Framtiden ser ljus ut och allt kommer att bli bra.
Annons